Mimmiliv

Nu är det liksom mars. Så kan det gå minsann.
Igår var det soligt, då smög alla människor ut som små mullvadar för att suga i sig av den plötsliga D-vitaminen. Vilken kick. Fast alla verkar lite slöa nu, befolkningen är vårtrött.

Det har börjat hända saker på jorden, revolutioner. Det är fantastiskt hur starka vi är tillsammans, men det är konstigt att vi ändå är så svaga, oavsett hur många vi är. Hur ska vi kunna bestämma vad som är de rätta besluten? Finns det någon ens som kan svara på det? Vem är syndabocken?

Jag funderar på om man bara kan glida genom tiden. Eller vaknar man en dag plötsligt upp då? Och så har tiden liksom gått väldigt fort. Det rycker lite i musklerna när jag tänker på det. Som för att skynda på framåt, hänga med på något sätt.



Skulle natten plötsligt bli dag och du inget märkt
behåll ditt lugn
natten kommer igen, alldeles strax, snart
Vissa stunder går fort, andra går långsamt
de som går fort är de som vi är rädda för
då har vi ingen kontroll, kan inte styra
har ingenting att säga till om
Fast kanske är det i dessa stunder vi är lyckligast
då känns det mest
Det finns inte mycket vi kan vara säkra på
fast att tiden går
Det vet vi
För det har vi känt
Skulle natten plötsligt bli dag och du inget märkt
behåll ditt lugn, för du vet ju.
 

Tack mars med dina dova nyanser för den här gången och hej april med din sol och ljusa färger

Jag har märkt att vårat hus sakta sakta blir kallare och kallare när alla gått till sängs. Kvar sitter jag i mörkret och tittar.
För ett år sedan såg livet annorlunda ut. Det är helt otroligt hur fort det gått. Läskigt.
Intryck som livet erbjuder.
 
" Jag frågade poeterna som satt där på rad, de bara glodde kaninögda rakt fram, tillslut, tillslut sa en av dem, vad kan vi om sånt. Kärlek är för dom, dom som har tur"
Hmm... Hoppas det är fel.

Nu ska jag sova. Det borde jag göra i alla fall.